Min resa i personlig utveckling tar nya och oväntade vändor hela tiden. Det är så himla spännande - och lite uttröttande om jag ska vara ärlig, eftersom det väcker så många frågor som det oftast inte finns några direkta svar på, det kräver så oerhört mycket reflektion och det får mig att tvivla och tappa tilltron på systemet vi alla här i Sverige lever i.

Det senaste jag har börjat fundera på är det här med skolan och vad den gör med livet. Vad som händer med en person som tvingas spendera så enormt mycket tid och energi på ett ställe som så högt värderar prestation, effektivitet och att vara duktig och lydig. 13 år (och gärna mer om vi ska "bli någon") där vi tvingas lära oss saker och ting som vi själva inte bestämmer. Vissa ämnen kanske är intressanta, till och med roliga och där inlärningen sker lustfyllt, men många ämnen leder till i tristress, ångest, stress och andra negativa känslor.

 

Min skolgång skulle nog kunna ses som ett skolboksexempel (hehehe) då jag hade det lätt, fick högra betyg, var relativt "poppis", var duktig i idrott och rent allmänt ganska självsäker. Ändå kan jag nu i efterhand se hur skolan har förstört mig. Hur den har fått mig att tro att mitt värde som människa ligger i mina prestationer. Hur den har fått mig att hela tiden leva i framtiden, att oavsett vad jag som människa behöver just nu så måste jag putta det åt sidan och fokusera på studierna eller liknande, för att se till att jag blir framgångsrik i framtiden. Jag har lagt så enormt mycket tid och energi på att lära mig helt värdelösa saker, sådant som jag inte har ett dugg nytta av idag. Samtigit har jag mått oerhört dåligt psykiskt i perioder, till och med tänkt ta mitt eget liv, men det fick jag aldrig lära mig att hantera. Jag fick aldrig chansen att lära känna mig själv, utan från start proppades jag in i den mall som några politiker bestämt formen på. En form som har skapats enbart med det svenska samhället i åtanke. Ekonomi. Produktion. Tillväxt. 

 

Nej, jag känner så oerhört starkt i magen att det inte är så som människan (alltså däggdjuret Homo Sapiens) ska leva. Inte en chans. Jag är så oerhört glad att jag har börjat tänka på det här redan nu, 4,5 år innan E kommer börja ha skolplikt. I alla fall om vi är kvar här i Sverige. Jag ska läsa på, höra mig för och försöka vara så öppensinnad jag kan gällande detta - svensk skola eller ej ("ej" är alltså att hemskola) och förhoppningsvis kommer allt vara glasklart när beslut måste tas.